Hur vanligt förekommande är hemolys i samband med provtagning med blodgassprutor på en akutmottagning? Det var ett av svaren Hemcheck sökte och fick när de i samarbete med Västmanlands sjukhus i Västerås genomförde sin senaste studie – som nyligen publicerades som vetenskaplig artikel.

8 maj publicerades artikeln ”Point-of-care hemolysis detection in blood gas specimens directly at the emergency department” i den välrenommerade Scandinavian Journal of Clinical and Laboratory Investigation. Under tre månader 2018 samlade Hemcheck in en stor mängd data vid Västmanlands sjukhus i Västerås för att ta reda på hur vanligt förekommande det är med hemolys i samband med provtagning med blodgassprutor på en akutmottagning. Omfattningen gör studien till en av de största studierna i världen på just det här området. En viktig studie för att kunna säga något om hur vanligt förekommande fenomenet är.

– Vi ville ta reda på hur vanligt det är med provtagningsorsakad hemolys i samband med patientnära blodgasanalys är på en akutmottagning. Det fanns väldigt lite forskning på just det här området, framför allt på en enskild avdelning som akutmottagningen, vilket enligt vetenskaplig litteratur är en plats där andelen hemolyserade blodprov är hög, säger Henrik Duhalde, klinisk specialist vid Hemcheck och medförfattare till artikeln.

Tillvägagångssättet i hur blodet tas, provtagaren, patienterna och platsen skiljer sig inte nämnvärt åt mellan blodprov som skickas till centrallaboratoriet och blodprov som tas i blodgassprutor som analyseras på akutmottagningen. Med anledning av det finns förutsättningar för att blodgasanalyser utförs på hemolyserat blod utan att hemolys upptäcks, till skillnad mot det blodprov som skickas till centrallaboratoriet där hemolys kontrolleras.

– I dag kontrolleras inte hemolys i samband med blodgasanalyser vilket kan påverka patientsäkerheten. Med stöd i vår publicerade vetenskapliga artikel kan vi bekräfta att hemolys är vanligt. Utmaningen för vårdgivare är att förena patientnyttan i snabba analysresultat vilket är möjligt med hjälp av patientnära analyser utan att tumma på kvalitén. När dessa vårdgivare läser artikeln bör de fråga sig om det är två förenliga intressen utifrån dagens kunskapsläge. Vad som skiljer denna artikel från andra är att vi undersökte en lösning. Vi kan identifiera de hemolyserade proverna och varna vårdpersonalen när de kan och när de bör avstå från att grunda medicinska beslut på blodgasanalyser.

Av de 1270 prover som kontrollerades hittades hemolys i 7,9 procent.

Helge identifierade hemolyserade blodprover med en sensitivitet på 80 procent, specificitet på 99 procent, positiva och negativa prediktiva värden var 89 procent respektive 98 procent, vilket är en prestanda som uppfyller våra högt ställda krav.

Varför valde ni att studera akutmottagningen?

– Akutmottagningen är beroende av korta ledtider, därför är blodgasnanalyser ett uppskattat och mycket användbart instrument. Samtidigt vet vi med stöd i vetenskaplig litteratur att hemolys är vanligt i blodprover som skickas till centrallaboratoriet och kontrolleras. Dock saknades det vetenskaplig evidens som gav klarhet i frågan gällande förekomsten av hemolys i blodgasprover. Därtill hade Hemcheck en ny metod som mätte hemolys i blodprover tagna med sprutor (s-testet). Det är viktigt att påpeka att s-testet inte endast är tillämpbart i samband med blodgasanalys som genomförs med hjälp av blodgasspruta. Det är inte ovanligt att man tar blod i sprutor för andra ändamål än blodgasanalyser.

Hur gick studien till?

– Under tre månader pågick datainsamlingen på akutmottagningen. Direkt efter att blodgasanalysen var klar avidentifierades blodgassprutan och hemolys kontrollerades med hjälp av Hemchecks koncept Helge. Därefter fördes resterande blod försiktigt över från sprutan till ett rör som centrifugerades på akutmottagningen. Plasman fördes sen direkt över till ett nytt rör. Dessa rör med plasma analyserades därefter på centrallaboratoriet för hemolys, ikterus och lipemi. När vi hade fått data från Helge och centrallaboratoriets analysinstrument jämförde vi resultaten och sammanställde dem. Det inkluderades totalt 1270 prov. Samtliga prov var tagna av personal på akutmottagningen och på blod från patienter som besökte akuten under datainsamlingsperioden. Vi samlade inte in någon information om patienter eller information som indirekt kunde identifiera några patienter. Utan personalen på akuten och centrallaboratoriet hade det inte varit möjligt att göra studien så dom förtjänar ett stort tack.